Surrogatmödrar, svenska staten och barnets bästa

Reproduktionsteknologier har använts i svensk sjukvård åtminstone sedan början av 1900-talet. Den första metoden var insemination, som reglerades i lagstiftningen 1984. Den hade då förekommit i vården i decennier. Provrörsbefruktning, IVF, blev möjligt i slutet på 70-talet. Äggdonation, som varit tekniskt möjligt lika länge som IVF, tilläts först 2003. Surrogatmödraskap (eller värd­graviditeter) är fortfarande inte tillåtna i Sverige. 

Det finns åtta statliga utredningar om assisterad befruktning, den första från 1953 och den senaste från 2016. Att läsa dem är en dramatisk resa, då synen på vad som ansetts acceptabelt och inte varierat kraftigt på kort tid. Många av de ställningstaganden som görs förbyts efter några år i sin motsats. Samtidigt känns andra argument igen, inte minst i den infekterade aktuella debatten om värdgraviditeter. Vid en närläsning är det uppenbart att de etiska resonemang som väger tungt i avgörandet av vilka metoder som görs tillgängliga i högsta grad är tidsberoende. Det är svårt att läsa utredningarna utan att fråga sig vad av det vi tar för givet idag som kommer att anses främmande i en nära framtid.

En förändring som skett gäller synen på att barn måste ha två föräldrar av olika kön. Ett annat är att medan det på 50-talet ansågs bäst för barn som kommit till genom donerad sperma att inte få kännedom om sitt ursprung, så har den motsatta ståndpunkten dragits mycket långt i svensk lagstiftning sedan dess. Det gäller bland annat förbudet mot anonyma donatorer.

Läs mer här på SvenskaDagbladet.se