Peter Wolodarski om adoption: Blundade Sverige när barnen fördes bort?

Granskningen av adoptioner till Sverige är omskakande läsning. Staten har en skyldighet att bidra till att sanningen kommer fram.

1998 höll Kim Dae-Jung ett tal – som inte fick någon mediebevakning i Sverige – där han offentligt bad om ursäkt för att Sydkorea skickat 150 000 barn runt om i världen för adoption.

Adoptionerna stred i chockerande många fall mot mödrarnas vilja. Bakom den officiella fasaden florerade ofta lögner, förfalskade handlingar och pengar. Kort sagt: ett historiskt svek mot barnen, de som omöjligen kan bevaka sina egna rättigheter.

DN:s journalister Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud har under en längre tid granskat brotten som pågått i adoptionernas spår, och talat med ett hundratal personer som adopterades till Sverige från 1960- fram till 1990-talet. Ett par av deras artiklar har redan publicerats, fler reportage kommer.

Senast fick vi läsa om hundratals barn som stals från sina föräldrar och flögs med svenska flygvärdinnor till Sverige – ett arrangemang som Chile numera klassar som illegala adoptioner.

Vi får bland många andra träffa Juana Raquel Orias Blanco. Hon hör skriken från sin nyfödda dotter, men läkaren skyndar snabbt iväg med henne. Efter några dagar får hon beskedet att dottern inte lever. 40 år senare får hon se sin dotter Jennys ansikte på videolänk från Enköping. I 40 år levde Jenny med den falska berättelsen att hennes mamma inte ville veta av henne.

Varje enskild berättelse är drabbande, men på ett politiskt plan är frågan större än så. Det handlar om en stor, oklart hur stor, grupp svenska medborgare som utsatts för ett allvarligt brott under sin tidiga uppväxt.

Läs hela artikeln här på dn.se