Adoption: Sanningen måste fram om de stulna barnen

Det är smärtsamma vittnesmål, de som i dagarna har presenterats i Dagens Nyheter om barn som stulits från sina föräldrar och sen adopterats till Sverige. Kvinnor som fick veta att den nyfödda bebis hon just hört skrika tyvärr hade dött, barn som var borta när deras mammor kom till daghemmet för att hämta dem. Inga förklaringar, inga utredningar, bara ett besked om att gå vidare i livet utan sitt barn. Också de barn det handlar om, som i dag är vuxna svenskar, vittnar om sitt lidande när de inser att de vuxit upp med en lögn – om föräldrar som var döda, som inte hade råd att ta hand om dem eller som bara inte ville ha dem.

Det konstiga är att det här inte är något nytt. Handel med barn i samband med adoptioner har avslöjats förr, det är också DN noga med att påpeka. Generöst spaltar de upp land för land från vilka även svenskar har adopterat barn och vilka skandaler som har uppdagats: 1987 en ”babyfarm” på Sri Lanka, 2013 en ”babyfabrik” i Nigeria, samma år upptäcktes att polska barn annonserades ut på nätet, för att bara nämna ett litet axplock.

De senaste åren har det handlat om Kina, det största ”avsändarlandet” för svenska adoptioner under 2000-talet, och så adoptioner från Chile under 1960- och -70-talen. Man tror att tusentals barn där kidnappades från sina föräldrar, 640 av dem ska ha kommit till Sverige. Detta avslöjades i Chile för tre år sen, det skrevs om det även här, bland annat på dessa sidor  men sen – ingenting.

Det är som att vi inte riktigt vill ta in vad det är vi får höra: att barn har stulits från sina föräldrar för att skickas hit över halva jorden där de sen får växa upp med osanna berättelser om sin bakgrund. Varför är det så? Som chilenaren Julio Vergara säger till DN: ”Om det var svenska barn som hade smugglats till Chile, skulle ni då ha samma attityd som ni har nu? Skulle ni säga att vi har gjort tillräckligt?”

Läs hela artikeln här på aftonbladet.se

 

Läs mer: Adoption eller surrogatmödraskap vid ofrivillig barnlöshet?